En bokblogg/Ein Bücher-Blog

Viktigt för att förstå Vladimir Putin (och hans klick i Kreml) och invasionen/ockupationen av Ukraina är dels att lyssna till det tal när Putin uttalade att Sovjetunionens kollaps var en stor geopolitisk katastrof: Putin: ”collapse of the Soviet Union was a major geopolitical disaster of the century” (Eng 2005) – YouTube (25/4 2005). 

Vid det tillfället han yttrade det kunde det framstå som en ”nostalgisk” tillbakablick, men nu inser man att han, i sin position som ledare för den Ryska federationen, har för avsikt att återställa detta territorium. Men inte till ett ”nytt” Sovjetunionen, utan till en Euroasisk union: (tillsammans med Vitryssland och andra länder, också med Ukraina, men Ryska Federationen i den ledande rollen).

Dels kan/ska man läsa Fredrich Engels Den ryska tsarismens utrikespolitik.

I den förklarar/exemplifierar Engels hur Ryssland expanderat under flera århundraden, och vilka diplomatiska/militära medel (utgående från chauvenism/imperialism) som tsarismen använt; en tradition som inte ens Lenin kunde utrota, utan har tillämpats av tex Stalin och Bresznjev. Gorbatjov försökte dock bryta med denna traditionen.

Märk också att under tsarismen (och även i Engels text) benämns nuvarande Ukraina (dess västra/centrala delar) som ”Lillryssland” och finns också nu med som symbol även i Ryska federationens flagga – symboler har, som vi vet, en viktig roll att spela.

Utgår vi från dessa två ”källor” så förstår man att Putins (och även hans försvarare inom tex annekterings-/ockupationsvänstern) desinformation/lögner om skälen/orsakerna till varför Ryska federationen invaderade Ukraina också ingår i denna tradition.

Men det betyder också att vi kan resonera oss till vilka Putins kommande (mest sannolika) planer är, tex att återta de baltiska länderna; dels (utgående från denna chauvenistiska/imperialistiska tradition) att dessa länder (med medlemskap i Nato) utgör ett geopolitiska hot mot Ryska federationen, dels har en ryskpråkig befolkning som måste ”beskyddas”.

Självklart blir det också avgörande för vår egen militära-/politiska strategi. Utgår därför från att Sveriges diplomater noggrant studerar Engels text. För egen del anser jag att Sverige inte ska vara med i Nato, utan i allt större grad samarbeta med våra grannländer (i förlängningen en Nordisk förbundsstat/union).

Ola Jordán

Några reflektioner (baserat i huvudsak på ett dialektiskt tänkande) över skeendet i Ukraina.

Under vintern uppmärksammades i media den allvarliga situationen inom äldreomsorgen och äldrevården över landet, med bland annat äldre som dött på grund av undernäring och att de inte får den omsorg och vård som de borde har rätt till. Som en reaktion på detta startades ett äldreuppror, bland annat av artisten Pernilla Andersson och Therese Ringdahl Nilsson i Västervik, som också har spridit sig över landet.

Situationen är nu så absurd i Sverige att en gammal häst har en rättighetslagstiftning mot vanvård till skillnad mot en äldre person som är beroende av äldrevården, vilket Yngve Gustafson, överläkare och professor i geriatrik, offentligt påtalat.

Vi stöder självklart detta åldringsuppror då vi tyvärr också fått erfara dessa allvarliga brister när vår 92-åriga pappa under början av året insjuknade i den för äldre personer livsfarliga sjukdomen RS (respiratoriskt syncytialvirus).

Han avled några veckor senare i slutet av februari och det berodde till stor del på att han hamnade mellan stolarna när det gällde ansvarsfördelningen mellan den kommunala äldreomsorgen och sjukvården i landstingets regi. Det innebar för vår pappa, som levde själv i en lägenhet i ett samhälle utanför Arvika, att hans allvarliga sjukdomstillstånd inte uppmärksammades av medicinsk personal och att han inte tillräckligt snabbt fick den vård som han borde haft på sjukhuset.

Vår pappa hade daglig hjälp av hemtjänsten och så länge som han var någorlunda frisk så fungerade det bra, men hans allmäntillstånd försämrades drastiskt i slutet av januari. Han blev sängliggande, knappt kontaktbar och mycket svag av bland annat undernäring. Någon diagnos på vad som orsakat detta hade han då inte fått av någon läkare.

Trots att hemtjänsten försökt påtala för en ansvarig sjuksköterska om att vår pappa hamnat i detta livsfarliga tillstånd dröjde det flera dagar innan denna person kontaktade oss anhöriga och det var först när vi påtalade det självklara att pappa skulle till sjukhuset som han transporterades dit. På akutmottagningen konstaterades att han infekterats av RS och andra infektioner. Trots en livsfarlig infektion, och med vetskapen om att äldre personer som har RS ofta får lunginflammation som ytterligare en följdsjukdom, fick han endast stanna på sjukhuset en natt. Han transporterades tillbaka till lägenheten utan att vi anhöriga informerades om detta.

Det tog endast några dagar tills hans tillstånd försämrades betydligt, då han nu också fått lunginflammation, men efter ytterligare påtryckningar från oss anhöriga transporterades han återigen till sjukhuset.

Vi anhöriga kontaktade då ansvarig läkare och inskärpte att vår pappa inte skulle skickas tillbaka hem till sin lägenhet igen. Efter tio dagar på sjukhuset, då han fick en ständig medicinsk bevakning och kontrollerat näringsintag, hade hans tillstånd blivit så pass mycket bättre att han åter kunde sitta i rullstol och äta och dricka själv.

Men trots att han fortfarande inte hade tillfrisknat varken från RS, lunginflammationen och andra infektioner bestämdes att han skulle transporteras hem igen. Skälet som angavs var att det inte fanns tillräckligt med vårdplatser för att han kunde få stanna på avdelningen och att han ansågs vara medicinskt färdigbehandlad. Några platser för en längre tids konvalescens finns inte tillgängliga på Arvika sjukhus och det ska nämnas att det har blivit av med över hälften av vårdplatserna, från 116 år 1994 till 50 i dag, en situation som liknar andra sjukhus över landet,

Efter att vår pappa kommit hem dröjde det endast någon vecka innan han avled, då hans tillstånd förvärrades, och under den tiden fick han inte besök av någon läkare, och vi som anhöriga fick inte heller kontakt med någon av de läkare som undersökt honom på sjukhuset. Dessutom fanns det ingen kontroll av hans näringsintag, trots att en tillräcklig mängd näring är det viktigaste för en äldre person att kunna tillfriskna från RS och lunginflammation.

Vi som anhöriga kunde endast konstatera att någon ansvarig person från sjukvården i den förvärrade situationen inte tog beslutet att skicka honom tillbaka till sjukhuset, vilket visade sig vara ödesdigert och – enligt vår bedömning – medicinskt felaktigt, då vi tidigare sett att hans tillstånd förbättrades när han fick adekvat vård på sjukhuset.

Något möte med en läkare, för ett så kallat brytsamtal för att samråda om vår pappa skulle skickas till sjukhuset eller få avlida i hemmet, genomfördes inte heller.

Det är självfallet oacceptabelt att en 92-årig person, som vår pappa, inte fick den sjukhusvård som han själv under sin långa levnad betalat åtskilliga kronor till i skatt. Att få vård på ett sjukhus ska inte vara en ynnest, utan en rättighet oavsett ålder.

Förutom att han inte fick den medicinska hjälp som han skulle ha haft lägger vi det största ansvaret för vår pappas död på de politiker som beslutat om att dra in på vårdplatser på sjukhuset. Hade han fått möjlighet att kunna stanna på sjukhuset och få en kontrollerad behandling för RS, lunginflammationen och andra infektioner, så hade han självklart haft en större möjlighet att tillfriskna.

Ola Jordán

Mirja Jordán

För den som på allvar är intresserad av att – svart på vitt – se att Förvaltningsrätten, Kammarrätten och slutligen Högsta förvaltningsdomstolen inte agerar i enlighet med svensk lagstiftning när de inte har gett mig prövningstillstånd i min överklagan av Försäkringskassans nekande att ge mig sjukpenning för perioden 14 januari till och med 31 maj 2016, lägger jag ut de nio sidor som jag, tillsammans med mitt juridiska biträde Jari Qvarnberger, skrivit i en överklagan till Högsta förvaltningsdomstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen i Stockholm lämnade alltså den 6 december år 2018 beskedet, att den inte meddelar prövningstillstånd, och att ”Kammarrättens avgörande står fast”. Detta beslut kan inte heller överklagas.

Enligt HFD kan prövningstillstånd ges av två skäl: ”Det första skälet är att ett avgörande i målet är viktigt för ledningen av rättstillämpningen. Det andra skälet är att det finns synnerliga skäl för en prövning, såsom att det finns grund för resning eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.”

HFD – genom justiterådet Kristina Svahn Starrsjö – ger ingen motivation till sitt beslut, utan konstaterar endast, att: ”Högsta förvaltningsdomstolen finner att det inte har kommit fram skäl att meddela prövningstillstånd”, vilket, som den som läser den av mig inlämnade överklagan, framstår som genomfalskt. HFDs beslut är ett exempel på när det formella endast är en formalitet.

Det ska påpekas, att det enda som jag har tagit bort från originalet av min niosidiga överklagan är mitt personnummer och adress. I min överklagan till HFD medskickade jag dessutom 17 dokument (inklusive sjukintyg och resultaten av blodprovsanalys på bland annat Arminlabs i Augsburg, Tyskland, m.m.) Dessa dokument lägger jag inte ut på sidan, då de är av privat karaktär.

Läs själva och bedöm vem som har rätt; Högsta förvaltningsdomstolen eller jag (men min överklagan hade inte fått denna juridiska grundlighet om jag inte fått hjälp av Jari Qvarnberger, som har denna kunskapen av oss två)?

Ola Jordán